När jag såg brevet kom tårarna, jag har ju väntat på detta brev. Men det blev så tydligt nu att det ska bli op igen. Jag vet ju vad som väntar med sövning och allt. Känslan av att kanske aldrig få se sitt barn igen. Vi har gått igenom detta så många gånger. Robin har gått igenom det så många gånger. Han har nu börjat fråga en massa men visar ingen oro än. Vi förklarar så gott vi kan. Han förstår ju mer än man tror.
Det har helt plötsligt blivit en väldigt jobbig månad, med två sövningar, barnkalas, vuxenkalas, dop i norrtälje och Micke åker bort och spelar bowling en hel helg. Jaja jag lär väl överleva det med på ett eller annat sätt antar jag...
Igår var försäkrningskassan, kommunen och juristen från assistansbolaget här och gick igenom vår ansökan om personlig assistans för Robin. Det var en påfrestande timme, med mycket ifrågasättande. Vi har säkert glömt ta upp en massa saker. Men om ca 1 mån kommer beslut från FK och sedan ett beslut från kommunen. Det är bara att hålla tummarna.
Snart dags för jobbet igen...

Vi får kämpa och hallå tummarna. Älskar dig min kära Jenny. Din Micke
SvaraRadera