Många tankar

Som vanligt har jag många tankar som surrar runt i mitt lilla huvud. Ena dagen känner jag så och nästa känner jag på ett annat sätt. Det blir jobbigt och jag blir labil =( Min lilla familj har inte haft det lätt de senaste dagarna. Mitt humör svänger fortare än jag när jag övningskör *s*

Jag vill så mycket men det känns som om det jag vill sätts lite åt sidan för andra saker som är viktigare iallafall i andras ögon. Det är inte många som frågar vad det är JAG tycker är viktigt. Min mamma gjorde det häromdagen. Hon undrade vad min dröm var, jag svarade så ärligt jag kunde att jag hade det bra som jag har det. Var det lögn? Nja inte lögn kanske bara en modifiering av sanningen :o/  Det är bara det att min dröm krockar med andras drömmar. Jag älskar mitt liv som det är nu, det är inte det, men jag vill mer, mycket mer....

Igår var jag ut och övningskörde igen. Växlade till och med till 2:an och vet ni vad....Jag är fan bra på att köra bil än så länge iallafall *s* när det bara går i 10km/h. Roligt är det med. Trodde nog aldrig att jag skulle tycka det. Hade kunnat köra länge igår men kl var mycket och barnen skulle i säng. Men jag kanske får ett körkort till slut......

I tisdagskväll fick vi åka till Akuten med Robins fot då vi trodde att den hade gått av. Nu visade det sig efter massor av timmar på akuten att det "bara" var en kraftig blödning. Så det kändes skönt men samtidigt så kommer ju allt tillbaka och smäller till en med full kraft. Robin är inte som andra barn och kommer aldrig att bli det. Jag vill inget hellre än att han ska få vara det, men kanske behöver han rullstolen mer nu både på förskolan och hemma. Det tar emot som FAAAN och behöva erkänna det. Jag har kunnat gömma mig lite här hemma då allt sådant har funnits på förskolan.
Jag pratade på ett föräldra möte på Robins avd för inte så länge sedan. Jag sade att det viktigaste de behövde veta om Robin var att han är som alla andra barn förutom att han inte kan gå.... just det han kan inte gå.... Där ligger sorgen hos mig just nu... han kommer inte kunna gå som andra, inte springa omkring, spela fotboll osv osv.
Logiskt vet jag att det inte gör någonting och i morgon eller om en vecka eller om ännu längre tid så tycker jag inte att det gör någonting, men just nu och just idag är det en stor sorg för mig.....

Långt och deppigt inlägg blev det idag. men det är skönt att sätta ord på sina tankar och låta andra få veta vad som är jobbigt utan att jag behöver uttala orden högt för då är jag rädd att det brister och det är jag inte redo för, inte just idag inte just nu....