nu börjar det hända saker igen

Kring Robin. Det har nu bestämts att han ska opereras, den blir av i oktober, senast första veckan i nov och kommer då att följas av minst 8! veckor i gips *suck* Ni som känner oss vet ju att Robin har en tendens att sparka av sig gipsen så vi gissar på måååånga besök på akuten och ortopeden.
Denna operationen kommer inte att räcka för att helt räta ut hans ben utan det kommer att krävas att man går in och sågar av hans lårben, men denna op gör man inte förrän han blir runt 13 år.... Så jag har tid att vänja mig vid tanken på det.

Igår var vi på reg hab, Så nu har inte Robin blöja längre, utan ett mindre skydd tillsammans med kalsonger så han är så stolt.... Vet inte än om det blir någon ändring på medicinen då han bara väger 13,5 kg men allt såg bra ut med den mängden medicin vi har nu, så det är ju bra det.

I början av okt så ska vi till ögon igen, då får vi väl veta om det blir glasögon eller om de fortsätter att vänta.

Ja just det, nästa vecka kommer fk och vår jurist hit för att diskutera vår ansökan om assistans. hopppas verkligen att den går igenom, då kommer jag gå ner och bara jobba 50% på mitt "vanliga" jobb och så 50% med Robin, det hade ju varit underbart....

Nu till lite mindre roliga saker, vi har märkt en otroligt humörförändring på Robin, han slåss, skriker, bits, nyps och sparkas när det är något han inte kan eller något han misslyckas med. På förskolan har det märkt att han är "deppig" han blir väldigt stilla och tyst när de andra barnen springer i från honom, han försöker inte ens hänga på dom =( Han frågor ofta varför hans ben inte fungerar som de ska, varför man måste ha  ben osv. Det skär i hjärtat på mig. Vi försöker förklara så gott vi kan, men jag vet inte om han förstår, han är ju trots allt bara 3 år. iofs en väldigt smart 3 åring men ändå =(
Ska kontakta barnpsykologen på hab så vi får komma dit och prata både vi och Robin. Att någon annan pratar med honom men att även vi får komma och diskutera hur man pratar kring allt detta. Vi kanske är för brutalt ärliga men vi vill inte ge honom ett hopp om att tex kunna gå om han nu inte kommer kunna det, utan vi försöker puscha honom med att han kan allt som andra kan trots att han sitter på en rullstol. Vet inte om det är rätt eller fel väg att gå?
Om det är någon som har några åsikter eller ideer så välkomnas dom väldigt mycket...

Nu ska vi göra oss färdiga för skola, förskola och jobb